Beteendeteori del I

Satt hela förmiddagen och läste forskningsresultat där jag fångade upp några saker som dels stämmer med framgångsrika idrottsledare, idrottare, karriärsmänniskor, företagsledare, framgångsrika hundförare och några av de främsta uppfödare olika raser.
Där fanns en gemensam nämnare som verkligen fångade mig då det berörde mina olika hobbies.

"När man har presterat sjunker behovet av att "skryta" framhäva sig själv".
"När man har presterat sjunker behovet av att hitta fel på andra och man börjar respektera."
"Ju mindre man presterat, avsaknad av kunskap ju större behov av att kritisera andra"

(Undantag av detta beteende bygger då på kraftigt störd självkänsla, någon eventuell störning, avsaknad av ödmjukhet och har inget med tävlingsinstinkt att göra utan oavsett yrke, idrott kommer alltid uppvisa detta beteende och kommer endast i yttersta undantag nå ända fram i karriären.)

En vad jag förstod Holländsk/Belgisk hundförare nådde sina framgångar genom att fokuserad på att bli bättre själv inte titta på konkurrentens misstag, vändningen kom när han slutade njuta av konkurrenternas missade spår m.m. All fokus blev till att förbättra sig själv och istället glädja sig åt konkurrenternas framgångar det sporrade till ännu mer noggran träning.

En hockey tränare ändrade strategi från att låta "spionerna" dokumentera konkurrenternas brister till att kolla upp egna lagets brister och fokusera på att bli bättre än de bästa konkurrenterna, blev världens främsta landslagstränare.

Världens största och mest framgångsrike hunduppfödare hade ett inbyggt beteende från barnsben där han respekterade konkurrenter, hade en passion, ärligt gladde sig åt andras framgångar, trodde på sig själv, kämpade och njöt av sin hobby och insåg redan tidigt att de egna hundarna blev inte bättre genom att försöka hitta andras hundar som är sämre vilket också blev nyckeln till alla framgångar.


Ett kort utdrag, kommer mer i del II

T.W