Nu kanske ni undrar varför detta ämne just idag, tänker på en skog en slätt någonstans i Sverige i början av 80-talet där jag stod med min M59, svarta kängor och guld på kragarna, skulle leda detta förvirrade kompani mot någon kulle där vi skulle med all vår "manliga-fantasi" skulle utkämpa ett krig om c:a en timme.
Någon gång under natten rev vi tälten, kamoflage målade våra ansikten, laddade våra vapen medan gänget rev tälten och packade så satt jag där i Jeepen och tuggade kexschoklad och försökte komma på vad som var upp eller ner på kartan och kunde inte hur gärna jag ville förstå hur f-n en kompass fungerade, var den röda pilen mot norr eller från norr...
16-timmar senare med blöta kalsonger, blåsor, genomfrusen och vrååålhungrig så var kullen och fienderna fortfarande inte synliga.
Major Andersson skrek på radion om position allt medan jag försökte få dit mamma med pannkakor för att slippa äta rå, iskall 10 år gammal ärtsoppa.
-
Nu snart 30-år senare stod man där igen som "Patton" en söndag i Göteborg, försökte få till en uppställning med lite udda resultat, nån förvirrad norrlänning hade bytt ut kamoflage färgen och AK4:an mot hudkräm och platttång så där la vi ribban...
Men strax efter midnatt lyckades vi inta "Skåne" där satt vi som ett gäng marinsoldater och gick igenom hur manliga man kan va...... (eller kunde vart.....)
-
En fantasifull ledare
T.W
1 kommentar:
Pansargeneralen... var det inte han som var gift med den där Dolly Patton?
Skicka en kommentar